Historia
När den gryende industrialismen började bygga ett nytt Sverige stegrades efterfrågan på bearbetad natursten. På Kinnekulle anlades därför Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri år 1888 som ett av tidens nya maskinellt drivna stenhuggerier. Med hjälp av ångdrivna stenhyvlar kunde efterfrågan mötas och samtidigt omvandlades det nästan tusenåriga hantverket till industriarbete. Verksamheten drevs fram till 1970 då starkt vikande efterfrågan gjorde det omöjligt att fortsätta.
Sten till byggnader var den viktigaste produkten i alla år, men sortimentet omfattade även gravvårdar, trädgårdssten och mycket annat.
Stenhuggeriets läge med hamn vid Vänern styrde vart leveranserna gick. Under många decennier utskeppades huvuddelen av produktionen med båt till städer kring Vänern och vid Västkusten samt tidvis även till Danmark. Med tiden minskade sjötransporterna till förmån för tåg och lastbil. Som mest sysselsattes 50 man kring sekelskiftet 1900 med stenbrytning och bearbetning, för att sedan minska kraftigt genom rationaliseringar. Och det var enbart män som arbetade vid stenhuggeriet.
Sedan 1983 är Råbäcks stenhuggeri ett arbetslivsmuseum som vill visa stenarbetets teknik, miljö och historia. Museet med två stora verkstadsbyggnader är beläget vid Råbäcks hamn – en avkrok som i mycket blivit opåverkad av tidens gång. Den gamla verkstaden från 1888 inrymmer fyra stenhyvlar, kantsåg, kontor, matrum, smedja och lokaler för manuell huggning – allt lagligen skyddat som byggnadsminne sedan 1984. I nya verkstaden från 1936 finns ytterligare maskiner, bland annat en ramsåg, en kantsåg, en slipmaskin och flera svarvar. Maskinerna i verkstäderna är restaurerade och visas i drift. Verksamheten drivs helt ideellt av Föreningen Stenhuggeriets Vänner och anläggningen ägs av stiftelsen Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri.
Läs mer om stenhuggeriets historia i vår bok Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri – ett industriminne på Kinnekulle.
För dig som vill gräva djupare i näringens historia finns här en utförlig litteraturlista.